Saknaden. Hur beskriver man den? Hur beskriver man hur mycket man saknar den tid man hade med någon?

Känlsan. Hur förklarar man den? Hur förklarar man hur ont de gör att veta att man aldrig mer får se personen, röra den, tala med den.

Sorgen. Hur förklarar man sorgen efter att någon nära har dött?

Ja, jag vet inte, har aldrig vetat. I 1år 1månad och 5dagar har jag försökt att förstå. Men det går inte, sorgen är för stark för att beskrivas. Mycket har jag gått igenom så mycket förstår jag. Det mesta har jag svar på men inte det där. Innan morfar gick bort förstod jag inte varför folk blev så jätte ledsna när någon dött. Vadå, det kunde väl inte vara såå jobbigt? Och ingen i min släkt skulle dö, nejnej allt kommer vara så bra. Så ringer dom från ålderdomshemmet och säger att morfar är dålig, jag drabbas av panik även om jag hört det förut, men det är inte samma nu, för dom trodde han inte skulle klara sig. Några dagar senare åkte vi, på höstlovet, och jag såg honom ligga där, i sängen , inte sa han hej. Inget var som det varit förut. Så en dag, när nästan alla var där, utom Lena Erika och Rikard som var på kryssning, men de visste morfar. 28/10-08 tårarna börjar rinna när jag skriver det. Du försvann och det var först då jag förstod hur folket kände. Aldrig hade jag mått så dåligt.

Drygt ett halvår senare får man nästan samma besked om mormor, det var lite värre. I skolan kunde jag knappt koncentrera mig. Jag orkade inte nåt, en till kan inte dö, inte än. Jag är inte redo. Vi åkte dit.. Jag och mamma skulle vaka över henne över natten så vi stanna, fick madrass och kolla tv. En som jobba där kom in och kolla mormor, bad mamma komma. Sen bad mamma mig att sätta mig vid henne och de gjorde jag. Satt där och grät över att döden närmade sig henne. Jag satt där och höll henne i handen och strök henne över huvudet och pratade lite smått. Till slut får jag en chock, en stick i mitt hjärta när hon börjar låta som om hon inte får luft. Sen tystnar de och jag känner efter om hon andas, men.. nej. Hon försvann, mitt framför ögonen på mig. 20/5-09 20.33, dom som jobba där sa 20.35, men både du och jag mormor vet att dom har fel, dom var inte med. Men det var jag.

Kanske fanns det en mening med att du dog 20.33 jag menar det sista, jag såg 33överallt efteråt. Kolla på klockan och hon var hon någonting.33. Kanske det finns en mening med att jag är så ofta i kyrkan och gillar de? För Jesus blev ju 33år. Finns de ett sammanhang eller är jag ute och cyklar? Jag vet inte men det känns lite lustigt, jag ser dig gå bort 33.. och jag gillar kyrkan och håller till där när jag får tid och Jesus har med kyrkan att göra och han dog när han var 33.

Morfar, du kunde varit jultomten. När du hade ditt vita långa skägg, rätt form på kroppen och rätt ögon, så snälla, så vackra. Jag bär med stolthet ögon som liknar dina.

Mormor, du kunde varit en söt liten trollmor. Ditt hår var så gulligt när de stod åt alla håll. Världens vackraste troll är du. Dina ögon är som morfars. De snällaste som finns. Så med stolthet bär jag ögon som liknar dina.

Alltid kommer jag minnas er. Min tid som barn är suddig, men tiden hos er är väldigt tydlig.

Visserligen är väl kanske alla morföräldrar så där snälla och säger att man får godis innan maten och allt det där. Men ni var ändå dom bästa ”känn er som hemma” Ta vad man vill när man vill. Alltid lika trevligt. Smörgås rån med ost, specialitet hos er. Alltid hade ni glass och cola där. Hos er lärde jag mig mycket. Hos er minns jag mycket. Jag är stolt över att vara erat barnbarn. För att vara det till dom bästa, de är bra.

Klockan är 03.50 och jag borde ligga och sova, men jag kan inte. Jag skriver ju om er..

Det gör ont att veta att jag aldrig mer få se er, krama er, pussa er på kinden, eller hålla er i händerna. Det gör ont att veta att jag aldrig får höra er prata, mer än i min skalle. Jag saknar er och de gör så otroligt ont. Tårar kanske svider, men saknaden av er svider mer.

Jag saknar er<3 / ¢halle