Du: När ni städat.
Jag glömmer aldrig. och inte heller när du skrek till oss "Ni kan dra åt helvete" det ekar i mitt huvud sen den dagen, även det du gjorde. Jag drömmer om det än. Ser det framför mig, försöker glömma, men det är omöjligt. Erat bråk, mitt skrik, min gråt. Det är omöjligt. Men vi har bra minnen oxå, men med tiden suddas dom ut. Jag kommer knappt ihåg något längre men jag minns innan du stack, då jag trodde hon var borta, när vi två satt i huset, helt själva, spela kort och skratta, det kändes bra, det kändes som om jag fått dig tillbaka, jag trodde det, jag mådde bättre då, men fuck vad fel jag hade. Grudenten kom "ring mig så hämtar jag dig" , jag trodde på orden, åtminstonde lite, jag ville tro. Visst fick jag skjuts hem, men hade jag inte fått hade jag fått gå. Genom hela stan, förbi det hemska stället. Du har inte hört av dig sen dess, jag har inte sett dig. Även om jag kollat som en galning i alla bilar som liknar din. Men jag vet att du lever eftersom Micke har sett dig, inte ens till han kunde du säga nåt mer än "hej" , du är en idiot. Visst du är sjuk, men nåt borde du väl ha att tänka med? Ditt nummer har jag tagit bort för länge länge sen, för att jag inte ska få ett ryck och försöka ringa eller skriva, jag vet att du inte svarar ändå. Men jag är desperat. Jag saknar dig, jag saknar dig nog mer än jag borde efter allt. Jag vill prata med någon om hur jag känner. Men vad ska jag säga? Ingen kan förstå vad jag känner, hur det känns. Hur dåligt jag mår av det. Dom kanske kan tänka sig det, men det är inte nära så som det faktiskt känns. För det gör obeskrivligt ont. Minns du mig? minns du gången jag ringde när jag var i Svanskog? då din röst var precis som att "jag bryr mig inte" jag grät, jag var desperat, jag skrek, men du brydde dig inte, inte ett jävla skit. Till slut slängde jag på. Då leta jag efter nåt vasst, men jag ångra mig, gjorde inget, jag gjorde en smörgås och gick ut och satte mig i skjulet där hästmaten , spån och allt sånt finns, det lukta trygghet, jag satt, skaka, grät i förtvivlan, när jag lugnat mig lite gick jag in till hästarna och grät, gosa in mig i pälsen och kunde inte sluta, det lugnade mig , åtminstonde lite. Men jag var stolt, jag skada mig inte. Men jag fattar inte, vad har hon som gör att hon är så mycket bättre än oss som du tillbringat 24år med, henne har du känt, i vad är det, 4-5år? Jag vet att jag säger till folk att jag förstår och försöker låta klok och säger att det är för de och de sakerna, men inombords är jag ändå inte säker, långt ifrån. Du vet, i början , när jag ringde i desperation och grät. Det är inte för att det är kul. Det är för jag saknar dig, så det gör ont. Jag tänkte på dig. Då när jag tänkte på dig så börja jag gråta eller blev tårögd. Nu vet jag inte,  nu gråter jag aldrig när jag tänker på dig, eller nu är det ett undantag, okej ibland gråter jag.. men inte ofta. Får jag börja snacka om dig, är det med någon "nära" så går det, men när dom nämner dig på mötena, för det gör dom jämt, på alla möten, då gör det ont och jag börjar gråta och jag skäms, för tårarna, för dig, för att du stack, jag vet inte varför , men skäms gör jag. Jag hatar att gråta inför folk. Men tack vare dig gör jag det.

Jag hatar dig.

Jag hatar dig.

Jag hatar dig.

Vem försöker jag lura? Jag hatar dig inte, bara det du gjort.

Jag älskar dig

Jag saknar dig
Jag hatar att jag älskar dig

Det låter mer sant. Du gör mig galen. Ring, skriv, kom hit, gör någonting som visar att du saknar oss oxå, eller du kanske har glömt. Nu piper det, jag ringer, från mammas mobil, kanske svarar du.. men vad ska jag säga om du gör det? Visa mig patetisk och säga att jag saknar dig? Be dig komma hit för jag minns inte hur du ser ut? okej det gick inte, du svara inte, kanske var det tur? vad hade jag förväntat mig egentligen? jävla patetiska idiot. Kanske är detta det längsta inlägg i min blogg hittils, känn dig stolt eller något.. Du vet mobilen du först sa att jag fick, sen sa att du skulle ha tillbaka när jag har en ny. Jag har en ny sen lång tid tillbaka, men tänker inte ge en mobil till någon jag inte känner. Så antingen så säljer jag den, eller ger bort den till någon annan, jag vill bara bli av med den. Den påminner mig om dig. Och jag vill göra mig av med allt som ger mig tankar på dig. Du ingår inte i mitt liv längre. Kommer du tillbaka någon gång så får du hålla dig på avstånd. För du kan inte komma och gå som du vill. Är jag klar nu? sagt det jag vill få sagt? Nej egentligen inte . jag har mycket mer, men det tänker jag inte skriva här, du får träffa mig om du vill veta. Det är jobbigt när folk frågar om dig, såna som inte känner mig, såna som inte vet. Jag blir galen på att jag saknar dig. Nu säger jag det jag tänker, det jag sagt till några:
Det vore lättare om du var död